Hans Manneby till Minne

Insänt av Gert-Ove Forsberg.

"Min bäste vän Hans Manneby har gått ur tiden. Han blev endast 62 år, vilket är alldeles för lite, speciellt för en man av Hans kaliber.
Han brann för sitt arbete som förvaltningschef vid Västra Götalands Regionen och hade ständigt nya projekt på gång. Att ansvara för museiverksamheten i Västra Götalandsregionen
var ett arbete som krävde mycket . Ibland för mycket. Vi talade mycket om detta och jag vet att Hans ibland såg fram emot att få gå i pension och njuta av livet.
Ett av hans sista projekt, som blev mycket uppmärksammat, var restaureringen av Pater Noster fyren utanför Marstrand. I förordet till boken om restaureringen skrev Hans:
Det här är en bok om hur man gjorde det omöjliga eller sagan om fyren som inte ville slockna.
Hans ville heller inte slockna, men cancern hade tagit ett fast grepp om honom och på mindre än en månad genomgick han en total förvandling, för att till slut somna in lugnt och stilla på skärtorsdagen 2008.
Han kunde rädda Pater Noster, men inte sitt eget liv.

Våra familjer blev vänner 1983, då vi bodde i samma hus på Karl Gustavsgatan i Göteborg.
En dag möttes vi i hissen och kom på att vi kunde hjälpas åt med att passa våra döttrar Hanna och Ingrid, som då var små.
Hans, som vid tillfället arbetade hemma för att skriva på sin avhandling, drog ett tungt lass och blev snabbt mycket populär hos vår dotter Ingrid. Han blev som en reserv-pappa, vilket också gällde för vår son Gustav då han föddes några år senare.

Hans, som var arkeolog, ville göra karriär och sökte sig därför till Lidköping, där han blev chef för Vänermuseet. Efter några år lockade länsmuseet i Skara med en tjänst som chef och Hans tackade ja. Bostaden i Lidköping behöll familjen några år, så det blev många resor till den vackra Vänerstaden, där våra familjer gjorde många och långa promenader med Hans som sakkunnig guide.
Jag minns särskilt ett tillfälle i Lidköping. Hans hade varit med och projekterat ett nytt
Vänermuseum, men inte hunnit vara med till slutet, eftersom han flyttat till Skara.
Då invigningen skulle ske blev han emellertid vidtalad att jobba som konsult.
Det var mycket arbete och bland annat ingick att välkomna kungen och drottningen till det nya museet. Det var en mängd med inbjudna honoratiores och även jag med fru och barn blev inbjudna. Vi var ju ändå Hans vänner. Det blev en mycket trevlig tillställning, där våra pojkar och flickor mest sprang runt och busade.
Att ta emot kungen blev nästan rutin för Hans. Då Skara firade sitt 1000 års jubileum, var han involverad. I egenskap av länsmuseichef fick han ta emot och återigen visa runt kungen .
– ”Det var HM konungen och så var det HM(anneby)”. Som någon skämtsamt påpekade.

Efter några år i Skaraborgs län längtade Hans tillbaka till västkusten. Det nybyggda Bohusläns Museum i Uddevalla sökte en ny chef, efter den legendariske Carl Cullberg som gått i pension. Hans anmälde sitt intresse och fick jobbet. Ett jobb som betydde otroligt mycket för både honom och museet. Han gick som vanligt in för jobbet till hundra procent, vilket kanske inte alltid gillades av familjen.
Men i och med flytten till Uddevalla kom vi varandra ännu närmare och det etablerades en mycket tät relation mellan Hans och mig samt våra pojkar Gustav och Filip. Vi var ”grabbarna” som gjorde mycket ihop.
Vi åkte på utflykter, vi paddlade kanot i Dalsland, vi cyklade utefter Göta Kanal, vi cyklade på Läsö, vi åkte till Tyskland och tittade på vikingabyn Haitabu.
Utöver detta firade vi ofta jul, nyår, påsk och midsommar ihop. Hans var verkligen som en del av vår familj och det var alltid lika trevligt då han dök upp med övernattningsväskan. Då visste vi att det blev fest. Då alla andra hade gått och lagt sig satt vi uppe och pratade och pratade. Klockan var både 5 och 6 på morgonen innan vi kom i säng. Då hade vi gått igenom kulturverksamheten i Västra Götaland mycket noggrant och mycket av den kunskap jag har idag har jag fått från Hans.

Varje år förvånades vi över att våra grabbar fortfarande ville åka ut med sina farsor på diverse upptåg. Det visade sig att även för grabbarna var det lite av årets grej.
Vi undrade hur länge de ville hänga med och när de skulle tröttna.
Att det kunde bli Hans som bröt traditionen, var det ingen som tänkte på.
Jag nåddes av budet att han var sjuk redan på hösten 2007, men förstod inte att det var så allvarligt. Jag vet inte om han själv förstod (eller ville förstå) det heller.

I mitten av februari blev han inlagd på Sahlgrenska och vi hade regelbunden kontakt, via besök eller telefon.
Då jag besökte honom dagen före skärtorsdagen hoppades vi att han skulle få komma hem under påsk. Så blev tyvärr inte fallet. Han somnade stilla på skärtorsdagens eftermiddag.

Jag och min familj delar sorgen med barnen Hanna och Filip och särbon Luitgard och vi kommer alltid att minnas Hans som vår bästa vän.
Livet blir definitivt tomt utan honom.


Gert-Ove Forsberg
Lysekil"//