2007-07-08

Vattenrutschbanan i Skeppsviken - igen

Vattenrutschbanan i Skeppsviken är fortfarande ett populärt samtalsämne fast den har varit borta i årtionden. Många har egna minnen från den. Lasse T har skickat mig sin historia:

"Minnen från Uddevalla 1959 -1960

Undertecknad gick på Uddevalla Praktiska Realskola åren 1958-1962.


Hösten 1959 hade skolan flyttat från sin plats vid Kålgårdsberget till nybyggda
1-plans lokaler vid Göteborgsvägen.

Jag och min kamrat från Ellös bytte vårt hyresrum från Sigelhultsvägen, där vi tillbringat första studieåret, till ett rum på Göteborgsvägen 18D.

Det betydde att det inte var så långt att cykla ut till Skeppsvikens badplats, vilket också hände några gånger efter skoltidens slut. Det måste väl ha varit efter sommarlovet någon varm kväll i augusti som jag minns en episod som inte slutade som vi hade tänkt…..

Det fanns vid denna tiden en ganska stor ”rutschkana”, byggd i trä med två tillhörande
”slädar”, också i trä, ganska tunga sådana. Det var alltså meningen att man skulle släpa eller
bära en av dessa slädar uppför berget och uppför en trätrappa så att man befann sig på toppen av kanan. Därefter satte man sig på släden och så bar det iväg utför!

Kanans nedre del mynnade en bit ovanför vattenytan, så om man hade rätt tyngdpunkt och lite tur kunde det bli en planande färd en bit ut över vattnet. Ibland försökte vi att åka två pojkar samtidigt på släden men det misslyckades oftast pga övervikt bakåt. Jag måste också nämna att det fanns ett pump på sidan av träställningen, en manuell sådan, med ett trähandtag som skulle föras fram och tillbaka. Pumpen var förbunden med en sugledning nerifrån vattnet samt en tryckledning som mynnade i två utlopp högst upp i backen, så att träet blev vått. På så vis skulle skulle det underlätta för kälkarna att få högsta möjliga fart nedför.

Nåväl, efter att ha provat ett antal åkturer, fick jag en idé. (Vi gick ju tekniska linjen på UPR och hade börjat läsa en del om friktion, mm). För vår (magra) veckopeng köpte jag och min
rumskamrat ett paket såpa och följande dag åkte vi åter till Skeppsviken och lyckades avbryta övriga pojkars åkande så pass lång tid som det tog att klättra och samtidigt smörja in hela trävirket med såpan.

Nu skulle det bli åka av! Jag minns att besvikelsen var stor när det visade sig att det inte gick ett dugg fortare än det hade gjort vid våra tidigare turer.

Långt efteråt, med tillltagande ålder och visdom, förstod jag att dom grönalger som bildades efter det oupphörliga pumpandet med saltvatten och kanske också med hjälp av solljuset, nog gav den lägsta friktion som kunde åstadkommas…..

Åkattraktionen försvann väl några år senare, jag minns inte när, men det var nog ganska riskfyllt med tanke på att man kunde träffa huvudet på personer som simmade utanför
och inte hann undan då släden kom farande. Jag kan inte minnas att det fanns någon avspärrning….

Lasse T.//

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar