2007-06-20

Fiskmarknaden i Uddevalla

Fiskmarknaden i Uddevalla var länge ett begrepp. Stadens brygga sträckte sig från Stenbron (sedan 1884 Järnbron) längs södra kajen och en bit förbi nuvarande Gamla Badhuset.
Vid Stadens brygga var det fritt fram att ligga om man hade varor till avsalu.

Följande artikel är hämtad från Nordisk Familjebok 1908-1910, dvs just den tid då det nya varmbadhuset byggdes.

"Fiskmarknad i Uddevalla.

Uddevalla ligger i ett äkta bohuslänskt berglandskap, och i utkanterna av staden ser man sådana där branta, överhängande klippor, under vilka det blir mörkt och dystert, och många hus ligga alldeles intill dem. Staden har en god hamn och har därför ganska mycket handel. På kajerna ligga trävaror uppstaplade, särskilt »pitprops», som utföras till England.
En dag i början av september är det livligt i Uddevalla, ty då hålles fiskmarknad. I hamnen ligga bredvid varandra en mängd fiskarjakter, väl femtio eller mer. Om vi fråga, varifrån de äro, få vi höra namnen på välbekanta fiskelägen som Gullholmen, Mollösund, Kärringön m. fl.

Ofta är det kvinnorna, som komma med jakterna; de ha inrett åt sig ganska trevligt ombord, seglet är nedtaget och hängt tvärsöver aktern, så att det bildar ett tält, och därunder sitta nu gummorna och gubbarna och ordna och ställa med sin fisk. Dessemellan röka de pipa, dricka kaffe och språka med vänner och bekanta.

Var jakt är som en handelsbod, där det säljes torkad fisk. Det finnes många sorter av den varan. Först och främst spillångan, som är så torr och tunn, att den ser ut som ett stycke skinn och man knappt skulle kunna ana, att det finns en enda bit kött på den. Och dock är det den, som användes till den bästa sortens lutfisk och som då är så lös och läcker. Och så finnes där saltlångan; den ser ut att ha litet mer kött på sig, ty den är icke så mycket torkad, det är den, som mest användes till kabeljo.

Dessutom är det varjehanda smått och gott, som hänger till beskådande: de lustiga rockorna, som man också kan få lutfisk av, buntar med klarskinn och massor av långa, torra slamsor, som kallas fiskmagar och som fattigt folk kokar soppa på. En mängd torra fiskhuvud äro också till salu. På kajen stå silltunnor med saltad norsk sill, ty den svenska sillen räcker inte alls till för Sverige.

Längre bort hålla en mängd kärror och lantåkdon, och kring dem rör sig en skara lantfolk. Bönderna skola nu köpa den fisk de behöva för vintern, och det är icke litet, ty den torra fisken utgör en både billig och närande föda, och på samma gång skola de passa på att få sälja något av sina egna varor. Där kommer en bonde med en säck på ryggen -- det är en besynnerlig säck att vara livlig, den rör sig och vrider sig, och nu kommer därifrån ett ängsligt pip. Då förstå vi, att det är en liten gris i säcken.

Sådana där rörliga säckar ser man överallt kring hamnen, och överallt hör man de stackars grisarnas jämmerliga pip. På kajen gå fruar och jungfrur från den ena fiskarjakten till den andra. »Kom och köp hos mig, jag har så vackra långor!» ropa fiskarhustrurna från båtarna.

Och jungfrurna vrida och känna på fiskarna och lukta på saltlångan för att känna, om den ej är sur, och smaka i förbifarten på en sill ur silltunnan. En fattig kvinna köper en hel säck full av sådana där fiskmagar, ty de äro så billiga. Det är ett bråk och väsen här ute vid hamnen, hästarna gnägga, grisarna skrika, människorna sorla, prata och skratta, och många gamla bekanta, som ej ha sett varandra på länge, träffas. Somliga köpa tobak och karameller av gummor, som sälja sådant. På kvällarna ser man bönderna begiva sig på hemvägen, alla försedda med stora förråd av fisk.

Stadens invånare ha också försett sig, och man kan hoppas, att fiskarhustrurna återvända med en icke så obetydlig penningsumma såsom lön för deras mäns trägna och farliga arbete.//

1 kommentar:

  1. Tänk om det vore samma ruljans och fart på handeln nu för tiden. Det hade varit något att besöka. Nu finns det inte ens en ordentlig fiskaffär eller fiskrestaurang.

    SvaraRadera